Echo: I brist på annat.

Enda sedan min första skoldag har jag och Tid haft ett väldigt ohälsosamt förhållande. Den tycker om att locka mig med vackra idéer om ledighet och sömn, med dessa vaggar den in mig i en falsk känsla av trygghet.

När den har inbillat mig att den är på min sida gör den en helomvändning och sparkar upp dörren där verkligheten väntar på andra sidan med gnuggande händer och ett snett leende.

  Tid och jag kommer aldrig överrens när det är dags att sluta jobba eller när min hunger sätter in. Den brukar lura mig med att säga "Vaddå då, det är ju bara att planera" men just när jag försöker få ett grepp om den lägger den benen på ryggen och springer iväg.

Men nu är måttet rågat, jag strejkar...!